Det här med att skilja sig..

Jag känner mig nästan närmare min exman idag. Eller inte närmare men när vi pratar så känns det att vi har så många år tillsammans. Det känns intimt; som om vi har en liten hemlighet :) Var förbannad över en grej imorse och det var bara min exman jag ville prata med. Han har varit med alla år detta har pågått och jag behöver inte förklara någonting, utan bara spy galla över ny fakta. Sedan fick jag världens gulligaste sms som gjorde mig lugn.

Det hade varit så enkelt om.. ja, ni kanske förstår. Men nu är det ju inte så enkelt här i livet. Jag önskar han träffar världens bästa tjej och får världens bästa liv med henne. Men att jag kan få finnas där på ett litet hörn. Jag tror vi klarar det? Vi har typ växt upp tillsammans, det känns så. Blivit vuxna tillsammans. Därför är det svårt att släppa trots att vi har lite skit mellan oss. Vi har nog valt att glömma det och gå vidare. För att vi älskar varandra? Vill varandra väl.

Jag ser inte vårt bröllop, vårt giftermål, som ett misslyckande. Som ett misstag. Jag väljer att se det som en erfarenhet och just då var det HELT rätt och för livet.

Om man inte går in i varje kärleksrelation med en tanke om för livet - är det verkligen någon idé då?