Steg upp imorse, kissade och kom inte längre än så. God hotellfrukost och en promenad i regnet senare konstaterar jag att jag fortfarande föredrar sängen. Det är en svart dag idag. Gårdagen tog musten ur mig och idag är det dessutom lördag. Lördag.. svart dag.
Har köpt en skön & snygg klänning som jag tänkt ha på mig på festen ikväll. Och ett par skor, som jag visserligen kan ha i "vanliga fall" också.. men som är urtjusiga till klänningen. Lyckligtvis var det 70% rea på skorna så hela outfit kostade mig strax under 600 kronor! Mina tankar har gått fram och tillbaka idag, huruvida jag klarar att gå på festen ikväll eller inte. Känner mig folkskygg men har ju en så snygg klänning.. och det ÄR ju faktiskt väldigt fina människor där..
Men det är inte det. Det beror inte på vem det är. Jag kan inte direkt påstå att jag känner mig otrygg bland dessa människor, trots att vi är några hundra. Jag orkar bara inte. Denna trötthet är inte av denna värld.. Och så är jag så ledsen, det vill bara ut.
Vaknade för en timme sedan av att det knackade på dörren. Blev skitskraj! (hade ju dessutom hängt en Bitte Nicht Stören -lapp på handtaget) Men så hörde jag att det var chefen på centret i Luleå så jag slängde på mig kläder och öppnade. Nyvaket tog jag emot henne och en medarbetare; de gav mig jordens kramar. Efter ett tag släppte det såklart.. gråten jag hållit emot hela dagen kom, och nu vill jag bara gråta gråta gråta.
De var så snälla. Så fantastiskt goda människor!! Hade gått hit i regnet för att se hur jag hade det. Nånstans förstod de kanske att jag gjort mig själv okontaktbar på både mobil & dator. Hade såklart ångest för att jag inte närvarat idag men chefen hade fixat allt sånt till presidiet.. så det är lugnt. Festen kunde jag äntligen släppa och hellre lever jag med känslan av förlust (det kommer med all säkerhet bli en otroligt fin fest med fin mat) än känslan av total utmattning. Det blir hamburgare på Burger King i stället :)
Jag tror det är bra att du lyssnar på dig själv. Vad du behöver och orkar just nu. Släppa kraven och se allt som blir av som bonus. Ta hand om dig fina du!
SvaraRaderaNär jag var däckad av mycket svår sjukdom (non Hodkins) ville jag bara isolera mej, inte träffa någon, vara ensam trots att jag i normala fall är en utåtriktad person. Min hustru tvingade mej att umgås med andra, bjöd hem folk, tog med mej ut fastän jag bara ville fly undan. Nu efteråt har jag insett hur viktigt det var med kontakter utåt, inte bara för mej själv utan även för alla vänner och bekanta som var mycket oroliga för mej (fast det förstod jag inte då). Många vågade inte ta kontakt med mej pga bl.a. egna rädslor, skräcken för att säga något "fel", osäkerhet över hur man närmar sej en person som vistades i dödens förrum. Det är viktigt att vårda och hjälpa även dessa människor. För mej var det inte ett dugg känsligt att inte veta om jag skulle leva om 6 mån. För alla runt omkring var det värre, vissa undviker kontakt, går över gatan när man möts, törs inte ringa/hälsa på. Detta inte av ointresse utan snarare av inre osäkerhet. Men då finns det även de som är rakt på sak, för mej kändes det bra och tryggt. Långt senare fann jag att många tycker om en men många hade svårigheter att uttrycka det, vilket för mej blev fullt begripligt.
SvaraRaderaDet finns inga "onormala" reaktioner och beteenden hos omgivningen mot dej, vi är alla olika. En sak har livets hårda skola lärt mej, folk tycker om dej även om det är svårt för dej att se det nu men vänta tills det ljusnar i gryningen då kommer du sakta att erfare det. Jag har gjort det.
Sköt om dej, du har mycket som är värdefullt och som behöver dej - Semla, Tobias, Gibson och många, många andra.
Antas
Luttrad