"Thomas är död. Han har störtat med paramotorn"

Nu måste jag berätta om den 11 augusti. Jag har idag återupplevt den, i den mån det går. På många sätt påminde denna dag om den 11 augusti. Sol, värme, lördag och Måttsund. Vi plockade lingon idag, svårt men nödvändigt. Samma dag som Thomas dog var vi där och plockade blåbär. Vi hade en helt fantastiskt underbar dag tillsammans då, som jag hade tänkt dela med er. Men annat kom emellan..

 

Först sprang jag nästan en mil i kuperad terräng. Jag ville köra på ganska hårt och ringde därför inte och frågade om brorsan ville följa med.. (jag försöker att inte ha dåligt samvete för det) men hade tänkt visa fotot nedan. För trött var jag! Sedan anslöt jag till Tobias, som redan plockat blåbär en stund, och vi plockade gemensamt några timmar. Som avslut gjorde vi (läs: Tobias) upp eld och lagade blåbärsplättar med grädde. Tog till och med hem en till mamma. Det var supergott!

 

 

 

När vi kom hem till mamma & pappa så rensade Tobias all blåbär (det blev en hel del vi fick dela på!) och jag cyklade och handlade ingredienser till nachotallrik. Vi kom på att vi skulle stanna i Notviken och äta med mina föräldrar.

 

Det var en jättetrevlig kväll, syrran ringde och var så glad att hon skulle komma upp till Luleå dagen efter och träffa alla. Jag menar alla. Men en skulle lämna oss innan dagens slut. När jag skriver detta känns det så jävla ofattbart men jag måste skriva det.. det känns som en viktig del i någon form av bearbetning som jag förstår att jag måste igenom.

 

Det sista jag vill berätta om denna dag, må låta som en efterhandskonstruktion. Men Tobias var med mig och upplevde det tillsammans med mig. Idag tillät jag mig att tänka på det fullt ut. När vi kom hem, kring 21:30, var jag jättedeppig. Lade mig i fosterställning på sängen och kved. Tobias undrade vad det var för fel på mig men jag svarade att jag inte visste. Jag skojade lite om att det kanske berodde på att han inte låtit mig köpa lösgodis på vägen hem.. Låg i sängen ett tag och fick sedan ett anfall av restless legs, som gjorde att jag låg och sparkade ett tag i sängen innan det ebbade ut. Minns inte om Tobias masserade lite, som han brukar. Plötsligt rann allt av mig. Jag gick ut från sovrummet och in i badrummet, där Tobias stod och duschade. Jag minns då att klockan var 22:12 och jag hade ett märkligt lugn i kroppen. Jag till och med sa det till Tobias! Att jag kände mig så lugn.

 

Tänk om jag hade vetat då, vad jag vet nu. Att Thomas var död då.

 

Inte förrän 01:19 skulle jag veta. Då pappa ringde. Hej. Håller du i dig? Thomas är död. Han har störtat med paramotorn. Sagt i en och samma mening. Mina händer domnade, jag tror att jag skrek. Tobias gick ut på balkongen och skrek rakt ut. Kommer du? Och från den stunden blev ingenting sig likt.

 

Självklart funderar jag. Varken förr eller senare har jag känt som jag kände där i sängen, helt oprovocerat. Det plågar mig dock, att vi fick veta det så sent. Även om ingenting fanns att göra, att Thomas dog på en gång, så hade jag velat se honom tidigare. Röra vid honom när han fortfarande var varm. Men han var så vacker som han var.. orörd, stark och vacker. Fem veckor sedan..