Ärligt, naket om prestationskrav

När jag säger att jag är dålig brukar Tobias fråga vem jag jämför mig med. Ofta jämför jag mig med någon som egentligen är ouppnåelig. Det är egentligen inte vidare schyst mot mig själv. Just nu är det dessutom värre än någonsin och det är nästan löjligt vilka tankar som virvlar runt.

 

I omklädningsrummet idag kom jag på mig själv med att jämföra min kropp med en gymnasietjejs. Har hon celluliter? Jo, lite. Men hallå?! Jag är snart 34 år - hon typ 17. Jag såg också Lisbeth Grape på gymmet och jämförde våra biceps i smyg. Hm.. hon är flerfaldig guldmedaljör i body building! När jag cyklade hem satte jag allt krut på att cykla ifatt och förbi en ung kille i träningskläder. Snacka pulshöjare! Han körde om mig vid ett rödljus och då fick jag se mig besegrad.

 

Vänta det fortsätter. Jag jämför mig med Tobias när vi åker skidor. Jag började åka skidor förra året och han har åkt hela livet. Jag läser bloggar som tillhör stenhårt satsande body fitnesstjejer och jämför vår muskeltonus. På jobbet vill jag kunna alla system bättre än de systemvetare som arbetar med dem hela dagarna. När jag skriver vill jag kunna skriva som en författare eller journalist.

 

Det är nog som min PT säger - jag har för höga krav på mig själv. Det finns ingen rimlig chans att jag någonsin skall kunna älska mig själv fullt ut om jag inte anser att min prestation är god nog.

 

Igår fick jag frågan om jag tror jag irriterar någon för att jag är så bra? -SÅ BRA?! "Ja, du har ju alla fördelarna för dig - fortfarande ung men gjort karriär, nykär i snygg kille, tränar, ordnat liv osv." Det var inte roligt att höra. Kan det irritera folk? Kan min dåliga självkänsla irritera folk? "Ja, du duttar på, får uppmärksamhet där.. uppmärksamhet här.. talar illa om dig själv fast du egentligen är väldigt lyckad". Det gjorde mig ledsen. Är det så det verkar? Men hur skall jag bygga upp min självkänsla då? Hjälp mig med det istället för att påtala de brister jag har, för idag känner jag mig sämre än någonsin!

 

Jag FÖRSÖKER jämföra mig med mig själv. Only me. Hur stark var jag förra året? Hur snabbt sprang jag för en månad sedan? Hur såg min kropp ut för tio år sedan? Vad har jag hittills åstadkommit jobbmässigt? Bor jag tillfredsställande? Mår mina hundar bra? Men alltid smyger jag in tankar på någon annan: någonting jag läst, sett eller hört. Eller bara inbillar mig.

 

Egentligen är jag nöjd med mitt liv. Ser egentligen inte så mycket som kan förbättras (förutom det rent uppenbara, men det är omöjligt) men att tro att jag, i detta skede, skall kunna boosta min självkänsla på något sätt.. känns omöjligt. Det tillhör tydligen depressionen att känna sig som en belastning men min PT lovar att det går över. Närdå? Och jag måste lära mig att tänka på mina egna tankar istället för att fundera på vad andra tänker. För egentligen är det ju ganska oviktigt? Jag måste bara lära mig att minnas dessa tankar när jag vacklar Jag är nöjd med mitt liv, det finns egentligen inte mycket som kan förbättras. Hm ;)

 

Att jag tyckte det var så viktigt att börja jobba, bottnar såklart i min önskan att producera, leverera och få bekräftelse. För det får jag ovillkorligen i mitt arbete. Detta gör också att jag rusar på i för hög takt - men det är samtidigt svårt att ändra en personlighet. Jag skulle vilja slänga ut frågan hur man sänker sina prestationskrav; hur ni gör för att älska er själva och vad som behövs för att få bekräftelse utan att sälja sig själv. Men jag tror inte ni har svaren. Vi är många som lever med dessa prestationskrav och tyvärr är det lite av tiden vi lever i. Vi skall vara smala, snygga, vältränade, välmående, duktiga på vårt jobb, ha sex flera gånger i veckan, vara glada, umgås med vänner, tjäna pengar, resa, pyssla hemma, laga all mat med perfekta råvaror osv.. samtidigt.

 

Det är omöjligt.