Döden

Har jag blivit mer rädd för döden? Respekterar jag den högre nu? Eller känns den obetydlig? Ja, vad känner jag egentligen..?

 

Tobias ringde hem för en halvtimme sedan och sa att han skulle bli sen. I mörker och i halka skall han köra bil med släp. På E4:an. Förut skulle jag inte brytt mig nämnvärt. Men när han avslutar samtalet med Mm.. det blir sent, jättetrist, men jag kommer ju i alla fall hem så undrar jag vad han menar? Jag är nästan helt säker på att han menar någonting i stil med att jo-vi-får-inte-träffas-på-jättelänge-men-vi-bor-ju-tillsammans-så-jag-kommer-hem-till-oss-och-får-sova-tillsammans-med-dig. Eftersom vi pratat mycket om just det - lyckan att ha varandra, ett gemensamt hem och en vardag som betyder allt. Senast idag faktiskt.

 

Men samtidigt går tankarna till Linnéa. Hon trodde också att Thomas skulle komma hem. Hem till henne och barnen. Inte sa de adjö på något speciellt sätt, inte sa hon att hon älskar honom, inte sa han hejdå.

 

Det går naturligtvis inte att värja sig för döden. Infinner den sig olyckligen så är den där. Punkt slut. Inga adjön i världen gör den oundviklig.

 

Men att försonas innan avsked, inte somna ovänner, ha ett rent samvete, inte hålla inne med saker man tänker på, bjuda på sig själv, leva livet som om varje dag var den sista.. ja, det måste ändå underlätta. Jag är så glad att jag skickade sms till Thomas i vintras; att jag älskar honom. Fick tillbaka Love you too, sis och det är klart jag visste att det var så. Men ändå. Vi sa det aldrig till varandra.

 

Men åter till den inledande frågan - har jag blivit mer rädd för döden? Jo hos andra. Utan att för den skull låta destruktiv eller alltför sorgsen, så måste jag erkänna att min egen död inte känns. Jag har inte gjort allt jag vill innan jag dör, men skulle jag dö skulle jag klara det. För det hände Thomas.