tisdag 5 februari 2013

Inre strid

Kan omöjligt sova trots att jag måste vara dödstrött. Måndagar är väl för många en väldigt jobbig dag och för mig är den extra jobbig eftersom jag inleder den med besök hos terapeuten.
 
Vi har kommit djupt ner, långt in, långt tillbaka, nära, smärtsamt nära nu. Pratar om min första kris, när jag första gången kände mig destruktiv. När jag var femton år och min dåvarande pojkvän (första kärleken) var ofantligt svartsjuk och våldsam, hur han följde efter mig; lurpassade i buskarna och hur jag letade efter gömställen i villan hemma hos mamma & pappa. Det ledde till viljan att skada mig själv; döva smärtan i hjärtat, ätstörningar och andra destruktiva beteenden som promiskuitet och självförakt.
 
På senare år har min destruktivitet drivit mig in i väggen eftersom jag tagit jobbet som tillflyktsort. Jag har fokuserat på jobbet till mer än 100% och så mycket annat har fått stå ivägen för det. Som lusten att leva, ha en aktiv fritid, umgås med fina människor och bara.. ja, ligga och läsa en hel dag eller titta på film/teve. Mitt driv att ständigt "vara duktig".
 
Fast det har hållit igång mig. Jag har inte tvekat; har hela tiden velat uppåt, framåt, ha mer mer mer.. trots att jag många gånger förstått att det inte är hållbart i längden. Otal är de nätter jag vaknat och funderat på jobbet och än fler är de morgnar jag studsat ur sängen före 05 för att vara på jobbet mindre än en timma senare. Sjukt!
 
Så inte undra på att jag vacklar nu. Vacklar över framtiden, vem jag är, vart jag skall och vad som kommer hända. Jag, som alltid identifierat mig med jobbet och därmed haft full koll och kontroll, är plötsligt inte intresserad av det. Jag har insett att livet är för kort, WAY too short, för att spenderas i full kontroll och i säkra miljöer. Min PT sa idag att jag kan fortsätta leva livet i förnekelse och bara tuffa på.. att jag väljer det själv.
 
Men jag tror jag vill välja livet?
 
Direkt jag sätter igång för fullt på jobbet så öser jag på. Det är så lätt, så skönt, så välbekant och lustfyllt. Idag insåg jag att jag är som en alkoholist. Får kickar av jobbet! Därför måste jag försöka se jobbet med måttfullhet och viss distans. Det är mitt självskadebeteende, min ätstörning, min promiskuitet. Jag inser att det är därför jag hade så bråttom att börja jobba igen!
 
Men jag vill inte det. Jag vill inte ha någonting med den destruktiva sidan att göra. Därför pågår en stark inre strid i mig, där jag måste hitta en väg att hantera all sorg, maktlöshet och saknad.. helt på egen hand. Eller.. jag behöver er hjälp. Jag behöver få skriva av mig; läsa mina ord tämligen objektivt och reflektera. Och så behöver jag folk i min närhet som orkar vänta.

3 kommentarer:

  1. Jag är tacksam över att få läsa det du skriver, det väcker tankar hos mig själv även om vi inte är i samma situation. Tyvärr är jag dålig på att kommentera, men jag läser.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Malin i Luleå5 februari 2013 12:05

    Nu lämnar jag ett "spår" efter mig. Jag är också tacksam att få ta del av dina ord och tankar. Även jag, är dålig på att lämna en kommentar.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Det du lär dig om dig själv och delar med dig av till oss får mig att tänka och reflektera. Vi är inte alls i samma situation, men jag känner igen mig i delar av det du skriver. Det "livsviktiga" jobbet och duktigheten även om det i mitt fall grundar sig på andra erfarenheter så tar det sig samma uttryck. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera de insikterna om mig själv, men det känns viktigt.

    Tack för att du delar med dig. Kram

    SvaraRadera