lördag 10 augusti 2013

För ett år sedan

Lördagen den 11 augusti 2012 omkom min storebror Thomas i en jävligt onödig olycka med paramotor. Ja, det vet ni redan. Då hade jag lämnat bakom mig en helt fantastisk sommar och semester - den bästa i sitt slag faktiskt.

  
                                     
Kom tillbaka! Reta mig! Ät godis med mig! Skratta med oss! Kom tillbaka och var den underbara son, bror, sambo och pappa du var!! Och ÄR. Kom, kom, kom, kom tillbaka.. Kom tillbaka?

Vid denna tidpunkt för ett år sedan så hade Thomas redan dött. Han dog omedelbart sägs det. Tobias & jag hade ovetandes just åkt från mina föräldrar, där vi ätit middag. Tidigare under dagen hade vi plockat blåbär, jag hade sprungit en sväng och så gjorde Tobias blåbärsplättar till mig, över öppen eld (några av bilderna nedan). Jag var så ofantligt lycklig - ni kan inte förstå! Jag hade, som sagt, haft en underbar semester med mycket tid & kärlek i Tjärnberg tillsammans med familjen (resterande bilder nedan). Jag återvände till ett jobb jag verkligen tyckte om och såg en framtid och karriär inom (ordförande för Vision). Föga skulle jag ana att ALLT, vid denna tidpunkt för ett år sedan, skulle ställas på sin spets och förändras. 

Jag minns denna helg för ett år sedan så tydligt, liksom efterkommande vecka och fram till begravningen 30 augusti. Sedan är det mesta en enda svart röra. 

Därför skulle detta år lika gärna kunnat vara en vecka sedan. Om det inte vore för saknaden.










Jag känner inte igen mig själv på bilderna. Är det verkligen jag? Känns som jag var tiotal år yngre och definitivt lättare. Sorg är fruktansvärt tung att bära. TACK ni som burit en del med mig.. det har betytt, och betyder fortfarande, the world to me. 

2 kommentarer:

  1. Ett tungt svart år kantat av sorg & saknad. Men även ett år fyllt med kärlek & framtidstro. Att du & T köpt hus tillsammans och bygger vidare på ert gemensamma hem kan bara betyda att du ser framåt i allt. <3
    Blir än en gång rörd till tårar av det du skriver. Fina fina du. Om du bara visste var jag var rädd för att du skulle gå under för ett år sen. Helt avslagen, kall, död & svart. Du fanns inte längre kvar i ditt tomma skal. Tackar alla goda stjärnor & de runt dig & dig själv framför allt att du tog dig vidare & fortsätter kämpa. Älskade vän, du har kommit så långt, hoppas du oxå ser det.
    Ett steg i taget & det går framåt även om du faller ibland.
    När det är för överjävligt & tungt måste vi ta en sekund i taget. Andetag efter andetag.
    Löv U!!
    //Sabina

    SvaraRadera
  2. Usch tårarna rinner och jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Att jag läst. Att jag tänker på dig! Kram

    SvaraRadera