SKTF - Vision - kärlek

Jag kommer från ett blått hem. Men ett blått hem som inte färgat väggarna blå med värderingar och åsikter. Vi har mao inte pratat politik hemma, vi barn har ändå vetat var föräldrarna står. Och visst påverkar det en. Barndomen påverkar en alltid.

Fackföreningsrörelsen har således aldrig varit något alternativ, då pappa är egenföretagare och jag är inte säker på att jag alls visste vad facket var tills för några år sedan. Inte på riktigt.

2008 övergick mitt vikariat som enhetschef till fast tjänst. Jag var då medlem i studentfacket Tria för att få hjälp med eventuellt CV. Något avancerat CV behövde jag aldrig skriva utan fick jobb ändå :) Men då vikariatet övergick till fast tjänst började telefonen ringa om medlemskap i ett "riktigt" fackförbund. Jag valde SKTF. Jag valde SKTF för att de verkade ha den bästa kollen på kommunal- och offentlig sektor. LEDARNA hade (har) en bra chefstidning men profilerar sig inte specifikt mot kommunen. Det dröjde bara några månader så satt jag i styrelsen på lokalavdelningen. Jag var hett villbråd - engagerad, ung och akademiker.

Efter nästan tre år i styrelsen med diverse uppdrag - både lokalt och regionalt - står jag inför en ny utmaning. Jag är nominerad till ordförande! I höstas började telefonen åter ringa och jag fick veta att jag var nominerad - av många! Så ofattbart smickrande men också skrämmande. Våndades med beslutet ifall jag skulle godta nomineringarna men gjorde det till slut. Valberedningen gjorde en kolossalt noggrann intervju och jag kände själv att jag svarade bra. Det är ju detta jag brinner för!!

Nästa steg blev att berätta för mina föräldrar. Vad skulle min blå pappa säga? Lite nervöst var det. Inte för att Vision (som SKTF bytt namn till) är partipolitiskt blått eller rött, men fackföreningsrörelsen har en gammal kultur som rött. Min pappa tvekade inte en sekund. "-Ta det!" sa han direkt. Han förstod också att detta är en karriär för mig, en chans att göra någonting annat; bredda mitt CV (som kanske blir skrivet en vacker dag) och ge mig utlopp för det förändrings- och utvecklingsarbete som jag brinner för.

Jag har berättat för mina medarbetare detta. Och då grät jag. Jag älskar mitt jobb som chef och jag kommer sakna många av dem oerhört mycket! Men många av dem förstår mig. Jag tror mitt val ser enklare ut i andras ögon än i mitt. MEN.. jag är inte vald än. Det avgörs på lördag..