Ja, jag var en skit.

Vad annat kan jag säga? Men jag har haft det så jäkla härligt! Det hade kunnat gå precis hur som helst, men det blev helt perfekt.

Jag hade alltså ett gammalt ex på besök. Ett ex som haft stor inverkan och betydelse i mitt liv. Av olika anledningar tog det slut och jag skyndande mig då att flytta tillbaka till Luleå. Norrut. Och han flyttade tillbaka söderut. Det var nio år sedan. Nio är där vi ändå varit närvarande i varandras liv och nu var det dags att försonas, få till ett closure. Jag var nervös såklart men det avtog drastiskt när jag äntrade flygplatsen. Och jag kände igen allt hos honom; bara en lite mognare, lugnare och mer återhållsam person idag.

Vi har ätit god mat, tränat, tittat på film (Små vita lögner - UNDERBAR FILM! Se! se! se! se! se den!) samt pratat, funderat och diskuterat i t-i-m-t-a-l. Väldigt givande. Det största jag bär med mig är att jag fick höra att jag var levande när vi var tillsammans, trots att mina egna minnen säger att jag var död. Och att jag redan då var omtänksam, glad och bra på att ge bekräftelse. Dock fick jag kvitto på att jag även var lat, ovan vid kramar och lite av ett kontrollfreak. Det sistnämnda jobbar jag med dagligen men det övriga har jag lagt åt sidan för flera år sedan :)

Att så mycket av MIG finns kvar även idag, gör mig rörd & tacksam och lite ledsen över att jag alla dessa år trott att sjukdomen åt upp allt jag hade då. Själv minns jag inte vardagen utan bara då jag umgicks med min kompis. Det är synd att jag haft de tankarna om mig själv.

Jag tror nu vi kan släppa det som skavt mellan oss. Hitta en ny relation med våra vuxna jag. Vi har pratat mycket minnen med både skratt och gråt i rösten men det behövde ta nio år för att vi skulle orka. Och nu kan vi gå vidare med trygg förvissning om att vi både kan förlåta och förlåtas.