Straffa mig för aborten?

Hela jävla dagen har gått åt till menshelvetet! En stund efter att jag skrivit här kunde jag inte längre sitta upp, än mindre stå. Det gjorde så jävla ont att jag knappt heller kunde ligga ner. Tobias visste inte vad han skulle göra; fick knappt röra mig. Jag andades stötvis som om jag födde barn och tårarna rann.

Var det för att jag gjorde abort för nästan exakt ett år sedan? En elak déja vu som ville leka med mig? Straffa mig? Få mig att minnas förra året och hur enormt jävla ont det gjorde då? Då var jag hög på både morfin & ketogan; satt, stod, låg på sjukhuset som Linda i Exorcisten. Det kändes elakt likt idag. Frossbrytningar, jämranden och svimningskänsla.

Till slut fick jag i mig två Ipren 400mg. En fis i rymden men jag klarade i alla fall att gå på toaletten efter ett tag. Dra ut tampongen och lätta på trycket. Tårarna torkade till slut och jag kunde andas normalt.

Underbara Tobias som inte vek från min sida. Underbara Tobias som fick mig att äta middag också. Pizza från Harnet. Jag fick välja. Underbara Tobias som tycker jag är snygg trots att jag har binda och sunkiga menstrosor.

Pussade Tobias hejdå för.. ja, hur längesen är det? Har tappat tiden. Tydligen gjorde smärtan mig svintrött så jag har visst sovit ett tag. Ett långt tag. Nu har jag extremt dåligt samvete för att denna dag gått åt helvete - vi som skulle åka upp till fjällen. Packningslistan är skriven så det är väl bara att sätta igång. Men fan.. en hel dag!

Nu tar jag hundarna i bilen och drar till skogen. Få röra på mig, andas lite frisk luft och få kroppen i balans igen. Kanske springa några steg om jag orkar. Solen har börjat skina och regnet har dragit förbi.