Denna vecka hyllar jag mig själv. Chocken höll mig uppe så jag var praktisk, sällskaplig och hjälpsam. Jag förstod inte; tog inte in vad som hänt och försökte istället trösta alla som grät och var ledsna runt mig. Jag stod på benen och inväntade slaget.
Tack ni vänner som kramade mig.
Ibland är det bra att man är i "osynk". När min moster dog i vintras så turades systrarna om att vara den som orkade trösta dom andra.
SvaraRaderaMina kusiner var också i "otakt" med varandra och som kusinen M sa "det var så skönt att när jag som stöttande storasyster bröt ihop så hade lillebror passerat det allra värsta och kunde ta hand om mig".
Vilken tur din familj har som har dig!
Med risk att verka okänslig men VAD SNYGG DU ÄR! VILKA ARMAR JAG DÖÖÖÖR!!! Sen är det otroligt tragiskt det som hänt och jag lider med dig ii det... (men vilken kropp...) Kramar till dig sköt om dig!
SvaraRadera