Att bära en paramotor

Idag har varit en extra tung dag. Lite tyngre än de flesta andra faktiskt. Jag är rädd att jag börjar förstå vad som har hänt.

 

Jag har förlorat min storebror för alltid.

 

Stolta gudföräldrar (faddrar) i maj 2004. Meline skall döpas och brorsan & jag hade en central, fin, roll.

 

Som sagt hämtade vi "vrakdelarna" hos polisen igår. Eller skrev jag om det förresten? Nåja, vi gjorde det i alla fall. Thomas sambo, barn & jag. Och idag har vi tittat på den tillsammans med en kompis till Thomas. Han som var med när det hände. Han som tröstlöst gav HLR innan ambulansen anlände. Han som höll Thomas hand hela vägen till sjukhuset, trots att det inte fanns.. något liv. Han som var den första jag pratade med. Han som tog emot mig i akutintaget. Han som kramade mig och var helt förtvivlad. Han som grät med mig. Ja.. ni fattar. Starkt att bara vara nära honom. Vi upptäckte en del grejer. Jag hoppas vi hittar någon form av svar.

 

Och jag bar motorn fram och tillbaka. Höll i det som var Thomas kärlek men numer mitt hat. Det var jävligt tungt. Och igår började en ilska bubbla i mig också, mitt i allt. Jag tror jag börjar bearbeta. Men varför har det tagit så lång tid för mig?!