Liksom.. normal

Sitter på ett hotellrum i Norrköping och gråter. Nu är det riktigt jävla jobbigt. Pratade nyss med syrran och jag höll mig; grabbade tag i den lilla styrka jag hade kvar och var liksom.. normal. Jag har varit normal hela dagen. Varit trevlig, charmig, insatt, intresserad och skämtsam. Allt har varit äkta och ärligt - men energikrävande. Luften har totalt gått ur mig nu och jag (lånar syrrans uttryck) går på tomgång. Framför teven glor jag på datorn, samtidigt som jag äter en medköpt macka och godis. Tror jag skall försöka orka en promenad snart.

 

Resten av mitt utskott jobbar på övertid ikväll, inför morgondagens plenum. Jag trotsade allt och gick stoiskt fram och sade att jag måste avvika i förtid. Det var fruktansvärt jobbigt men jag gjorde det! Jag erkände att jag inte orkade, att jag behövde gå till hotellet och vila. För att orka resterande dagar. Mitt i allt är jag stolt över mig själv men det kändes som ett absolut måste.

 

I övrigt trivs jag så oerhört bra med det här. Engagemanget och intresset hos dessa delegater är fantastiskt! Frågorna/motionerna vi behandlar är också givande - både för nutid och framtid. Sedan har jag fått tre varma kramar, varma av deltagande. Det var fint.

 

 

Ni vill inte se hur jag ser ut nu så jag bjuder på en från sommarens fjällvandring.