Livet är tomt men inte hopplöst

Thomas & jag hade kontakt varje dag när han levde. Inte bara via telefonsamtal, sms eller mänskligt möte (dessa tre kunde variera rätt kraftigt) utan i låtar vi hörde på radion, nya godis- och fikasorter, saker vi såg på stan, händelser som utspelades i lokaltidningen eller på teve. En ny serie kanske skulle börja eller vi läste skvaller i Klick. Vi tänkte alltid på varann och tog också ansvar för det - dvs. att även fast vi kanske inte var intresserade just då, av just det, så visste vi att den andra var det och tog därför reda på mer information. Och så diskuterade vi det och det var ALLTID så att han hade lagt märke till samma saker som jag; tyckte likadant om de nya låtarna eller fikabrödet. Det saknar jag så oerhört nu. Ingen ingen! kan förstå det vi förstod. Bajs? Smak? Vem man tittar på? Vem är ful? Vem är snygg? Varför sjunger han som en tjej? Varför bygger de en bro DÄR? Smaka det här.. du kommer ääääälska det..

Hyrde vi film sms:ade vi och frågade om den andra hade sett den (om vi hyrt en ullis- resp tompafilm, som vi uttryckte det) och bakade jag åkte jag nästan alltid förbi med en påse limpa eller en burk kakor. Jag fick Linnéas bullar eller nygjorda chokladbollar i gengäld. Eller en halväten chokladkaka.

Thomas ville gärna ha koll på allt jag gjorde; investeringar jag funderade över och till och med vad jag ville äta ibland. Hans behov av att hjälpa kunde ibland kännas övermäktigt och var det ibland så att vi inte hördes på ett tag och/eller hade några dispyter - så gällde det just det. Han ville hjälpa och tyckte kanske jag var otacksam - medan jag inte ville störa (helst efter att han blivit pappa). Tror ibland han tyckte det var jobbigt att jag är självständig och vi hade, på senare tid faktiskt, börjat arbeta oss fram till en förlikning när han ville att jag skulle gå åt ett håll - medan jag ville gå åt det andra. När jag var yngre lät jag honom bestämma men senaste året har jag sagt nej. Som tur är var han inte långsint.

Vi var beroende av varandra, det var vi. Han var en otrolig storebror och en fantastisk vän! Men jag försöker hitta en tillvaro utan honom. För den måste finnas. Det tar enorm energi att behöva känna hela tiden, men jag måste släppa fram sorgen och smärtan för att också kunna känna kärlek och glädje. Jag är en glad person - har alltid varit - och kommer fortsätta vara det. Tyvärr en fruktansvärd erfarenhet rikare men med tiden vill jag att det skall fylla mig med energi och inte bedrövelse.

Som sagt så var Thomas en levnadsglad person. Om hans glädje över livet inte får leva vidare.. vad har vi då gett honom? Att minnas och leva efter allt han lärt oss.. det måste väl vara det vackraste?