Av anledning av förra inlägget började jag fundera över mitt senaste år. B. är den enda som pratat om det totala som hänt mig på sistone.. medan jag, och många med mig, "bara" pratat om det som hänt min bror. Hur mycket klarar en människa att hantera?
På ett år har jag varit med om en abort, en skilsmässa, nosat väggen på jobbet, krängande känslor, nytt jobb, gammalt jobb, träffat kärleken på nytt, varit orolig för mina hundar, blivit sambo, nya vänner, gamla vänner.. och så min brors tragiska olycka. Med allt hemskt det medfört. Och mitt i allt blev Tobias hundbiten och höll på att förlora en fingertopp.
Kanske inte så konstigt att jag är trött. Att livet känns övermäktigt.
Mitt år har såklart bjudit på en del positivt - som nytt jobb och nya kärleken. Men även DET är jobbigt. Det är jobbigt att börja om, lära känna nytt, hitta sig själv i det nya och många nya funderingar dyker såklart upp. Tobias & jag har inte haft det friktionsfritt.. vi är två väldigt olika individer - självständiga på varsitt håll - som fått lära sig på nytt att leva tillsammans med någon. Det har varit omtumlande men också väldigt intressant. Vi har båda fått lära oss massor om oss själva, vilket delvis varit ganska jobbigt. Vi har dock fokuserat på målet - att vi älskar varandra och vill leva tillsammans - så det har hela tiden fått oss på rätt kurs. Vi pratar mycket, vilket är en förutsättning.
Nu saknar jag Tobias så det gör fysiskt ont. Längtar efter hans kramar, hans värme och omtänksamhet. Jag blir både arg och glad över att han ser igenom mig. Han är även vacker att se på, vilket skänker trygghet och hemkänsla. Jag älskar att hitta på saker med honom, upptäcka nya grejer men även det trygga invanda. Vi skrattar ihop, gråter ihop och rör mycket vid varandra.
Tänk. Hur det kunde bli :)
<3
SvaraRadera/Pernilla F
Tror året varit turbulent för många på olika sätt. Men det gör oss starkare.
SvaraRaderaKramar
Förvisso. Men ett dödsfall gör en bara svagare.
RaderaVar och en av de saker du räknar upp skulle räcka som årsdos av vad man orkar bära. Jag har en vän som också råkat ut för flera jobbigheter på kort tid. Dock inget så tungt som ett dödsfall. Det är som att någon prövar oss, och då ska det göras ordentligt. Typ.
SvaraRaderaUtan att veta, för att jag har inte varit i situationen och varje människa har sina unika känslor, men min syn på saken är att människor (generellt) är grymt starka. I det stora hela alltså. Vi behöver vara svaga också, bryta ihop och gråta och tröstas och inte kliva upp på hela dagen för att det gör så ont inuti och allt det där du vet. Men människor genomlider det mest helvetiska och kommer förr eller senare ut på andra sidan. Visserligen tilltufsade och med ärr inuti som följer med resten av livet. Men de kommer igenom och kan skratta igen. Det tycker jag är grymt starkt.
Och jag är övertygad om att du är en av dessa grymt starka människor. Det tar den tid det tar men jag tror det är en bra förutsättning att du har så mycket kärlek runt dig.
Ett långt inlägg det här, hoppas du inte tar illa upp. Det är som att jag känner dig utan att känna dig och det vissa saker är både lättare och svårare att skriva om. Ta hand om dig!