Sällskap till Graven

Igår åkte jag hem från Tjärnberg. Paradiset på jorden. Vi har haft några fina dagar tillsammans, mina föräldrar & jag. Sorgen låg som ett tjockt duntäcke över oss men vi försökte ibland låtsas att allt var som vanligt. Jag drog ibland fram min glada och skämtsamma sida, som finns någonstans långt där inne och vi kramades. Förut var det bara min syster & jag som var kramiga.. nu är vi det allihop. Det har blivit viktigt.

 

En del av anledningen till min tidigare hemresa var detta:

 

 

Ser fruktansvärt ut att bli kallad till psykiatriska mottagningen, men jag känner att jag behöver det. Jag träffade samma kvinna som vi träffade på gruppsamtalet en vecka efter olyckan.. och hon är hård. Hård som fan och hon gör mig förbannad. Ja, då känner jag att det tar. Jag är ganska snabb på att svara "rätt" och manipulera (för att komma undan, antar jag).. men hon ser igenom mig direkt. Skall ge det en chans, får se hur länge jag pallar ;)

 

Efter det var jag tom. Tom på allt. Orkade inte prata med någon. Samlade mig några timmar, kände att jag ville besöka Thomas och se att ljuset i lyktan fortfarande brann.. men vågade inte åka ensam. Så Sabina följde med mig. Varma, underbara Sabina. Vi grät lite vid graven och hon var så fin att ha med. Tack, älskade vännen!