Ok, jag tycker ni skall sluta läsa min blogg om ni inte orkar läsa. För ni kan få veta en del sanningar ni kanske inte vill veta.
Jag vet inte om ni tror att jag mår bättre.. men jag gör inte det. Snarare sämre. Jag får inte tillbaka någon ork och ärligt talat vet jag inte om jag ids kämpa heller. Jag har helt tappat lusten till allt men eftersom jag.. tja.. livet går väl för fan vidare så jag grejar på utan lust. JO, jag har faktiskt kvar både sexlust och träningslust. När jag väl är på gymmet vill jag köra hårt (däremot kan det vara motstånd att ta mig dit). Sedan har en lust att göra absolut ingenting infunnit sig men den ignorerar jag kallt.
Mer då? Jag ältar här i bloggen men inte "på riktigt". Jag är överhuvudtaget inte bra på att prata om detta så jag använder bloggen som en ventil. På gott och på ont. SÅ.. känner ni att ni inte orkar läsa så sluta. Om ni tror att det, så att säga, sätter käppar i hjulen för vår fortsatta vänskap. För "på riktigt" är jag nästan som "vanligt" och hoppas jag kommer tillbaka med samlad kraft snart. Och klarar ni inte av mig "på riktigt" heller så skit i det. Jag kommer att sörja det - och du också. Kanske bara inte just nu.
Vad vill jag? Skita i allt. Vara ensam. Bo själv i en stuga och sakta tyna bort.
Det måste ut någonstans och alla hittar sin ventil. Fast jag kan förstå problemet med att ventilen är "offentlig". Det är nog något alla som någon gång haft en blogg förstår. Hoppas lusten till allt det andra kommer tillbaka snart. Du är stark på många sätt. Ta hand om dig!
SvaraRaderaJag orkar läsa men vet sällan vad jag ska skriva. Allt låter plumt, fel och klantigt även om jag menar väl. Så därför skriver jag sällan nåt. Fegt kanske. Men jag läser, lyssnar och försöker förstå. För trots att jag varit med om att min pappa lämnat oss så liknar ingen annans sorg ens egen.
SvaraRaderaJag skickar en stor, stor kram och vill att du vet att jag orkar och finns här! Kan jag göra nåt så säg till. Ibland är det lättare att skriva eller babbla med någon på avstånd.
Jag är här! Orkar läsa och känner igen mig i mycket. Stor Kram
SvaraRaderaMen gulledu, du skriver ju inte för vad någon annan ska tycka. Skrivandet är viktigt i din sorgeprocess. Vissa saker du inte orkar prata om kan komma ut här istället! Jag läser, jag gråter och jag känner med dig! Oftast är jag så berörd och tagen av dina ord att jag inte klarar att formulera en kommentar, mer än kanske Kram för att visa att jag är här och tänker på dig. Känner så igen att bara vilja stänga in sig från allt och alla. Men en dag kommer du le en morgon bara för att solen skiner. Det är en lååååång resa kvar dit. För mig tog det två år efter Martinas död. Du är bara i början. KRAM!
SvaraRadera/ Pernilla
Skriv så mycket du vill och behöver. Jag kan tänka mig hur svårt det måste vara och att finna glädjen i livet efter en sådan förlust men det är nog svårt att förstå just din sorg, hur den ter sig för dig, just för att det är din sorg. Hoppas du förstår vad jag menar. Jag tänker i alla fall på dig flera gånger varje dag och finns med dig i tankarna. Du är en så oerhört fin person som jag tackar min lyckliga stjärna att jag fått lära känna! Vi är många som vill dig väl och som hoppas att du sakta men säkert kan känna glädjen i livet och bära med dig minnet av din bror varje dag. Han kommer alltid att finnas med dig <3
SvaraRaderaKramar
Annah
Kära du.
SvaraRaderaJag håller med ovanstående. Här är de inte ens en fråga om i fall vi ska orka. De är du som behöver orka.
Jag läser varje dag, men kommenterar aldrig. Endast av den anledningen av att inga ord känns tillräckligt stora. Jag känner med dej och de gör ont i hela mej när jag försöker föreställa mej vad du går igenom.
Du är fantastisk.