Om det finns någonting som heter återfall i detta så har jag just fått det. Orkar inte gå till jobbet idag. Hur fan är det möjligt?! Fyra ynka timmar skall jag väl orka?! Sjukskrev mig veckan ut. Tror fingrarna skrev av sig själv.
Somnade 21:30 igår och ändå känns det som jag bara sovit en kvart. Tung, ont i kroppen och gråtit. Vet inte om jag gillar det där filtret som gör att jag känner så förbannat mycket just nu!
Säg att det inte är sant..
Ibland orkar man inte. Så är det. Och att i det läget tvinga sig själv att orka - nej, det tror jag inte på.
SvaraRaderaNär jag tittar tillbaka på tiden efter att min bästa vän dog så minns jag hur jag många dagar kunde tänka "måste ringa o berätta" och så kom jag på att det kunde jag ju inte. Eller när jag såg någon som var väldigt lik henne och tänkte "men där är hon ju!" och så kom jag på att det kunde inte vara hon.
Från början bröt jag ihop totalt vid varje tillfälle. Och då var vi ändå förberedda på att hon skulle dö. Men sen gick det bättre o bättre och nu kan jag minnas henne med glädje OCH saknad. Fast oj vad jag saknar att prata med henne om småsaker. Vissa låtar på radion får mig fortfarande att gråta...
Alterntivet till sorgen och saknadn skulle ju ha varit att inte ha haft henne alls som min vän. Och nej, det hade varit än mer outhärdligt!
Det är ju självklart att du saknar din bror! Och sörjer. Det tar tid.
Förr hade man "sorgeår" och jag tror det var bra. Inte för att man är klar med sorgen efter ett år, utan för att man under ett år "hinner" gå genom högtider, semestrar, födelsedagar mm utan den personen. Och omgivningen var beredd på att det tog tid.
Nu verkar fler o fler ställa krav på att man ska sörja en kort tid och sedan är det klart. Glöm det! Det funkar inte i verkligheten...
Ibland vet jag inte vad jag ska skriva. Men jag är här och läser och tänker på dig <3
SvaraRadera