Löpning

Tänkte skriva ett långt inlägg om mina tankar och känslor inför löpning men när jag skulle leta fram ett foto på mig i löparkläder kom jag av mig lite. Började istället formulera ett inlägg om en fråga jag fick hos (en annan) PT idag. Vilken period i ditt liv var du lyckligast? Såg nämligen en massa foton från den tiden och jag skall slänga ihop ett inlägg om det senare.

 

Jag ser rätt stark ut på det där fotot. Undrar om jag var i bra form? I och för sig höll jag på att rehab:a baksida lår så loppet jag sprungit före fotot är taget, hade definitivt kunnat gå bättre. Hade ruskigt ont minns jag, men sprang ändå in på 53 minuter (1 mil). Det fick jag lov att vara nöjd med! Det var i maj i år.

 

Löpning ja.. Tobias & jag åkte till Måttsund och sprang idag efter jobbet. Vi försökte hinna medan solen sken och vi lyckades med några minuters marginal. Snön som föll i natt gnistrade fint i skogen. Men jag var fruktansvärt låg på energi. Kroppen ville men hjärnan sa nej! Hade ingen ork kvar att pressa i de många (lååånga, pust, jobbiga, buhuu) backarna.

 

Men jag har en tankeräddning! Om ni känner att ni börjar känna er misslyckade efter ett pass - tänk om! Tänk istället att passet var mer ett sätt att komma ut; att röra på sig, än träning i sig. Det räddar mig :)