Pendlar

Det pendlar. Allt pendlar. Rent intellektuellt förstår jag att det måste få pendla just nu, att mitt humör eller sinnesstämning inte kan vara stabilt som läget är. Men det är frustrerande.

Å andra sidan är jag glad att mina värsta farhågor inte besannats. Att de tabletter jag äter skulle göra mig numb; känslolös eller till och med konstant likgiltig. Men de suddar bara ut de allra djupaste svackorna och får mig snabbare ur dem. De gör också att jag kan slappna av; inte vara så spänd hela tiden och slita kroppen i stycken av ångest. De ger mig även lugn att sörja min älskade bror, vilket också är jobbigt såklart. Jag har inte längre förmågan att tränga undan den olidliga saknad jag känner, vilket skänker en annan typ av smärta men den är ofrånkomlig och på ett sätt också välkommen.

Fast jag varken vill eller kan acceptera eller ens förstå, att han är borta. Går det, någonsin?

Jag har för första gången på flera månader känt ett starkt lyckorus också. Omtumlande! Före jobbet i måndags gick jag i skogen med hundarna. Jag var perfekt klädd (varken frös eller svettades), hundarna var lyckligt harmoniska (svajande svansar och ögonkontakt typ hela tiden), bilen var så jäkla snygg när jag vände mig om och tittade på den (trots att den är jätteskitig, haha) och jag hade nyss fått bekräftat att jag inte var gravid och det var en lättnad. Men ännu större lättnad – och detta skänkte det allra största lyckoruset – var att Tobias & jag nu verkligen pratat igenom det här med barn och kommit till ett beslut. På riktigt. Ibland måste det verkligen bränna till, för att man skall ta tag i viktiga saker.

Ja, vänner. Det pendlar. JAG pendlar. Men på något sätt har jag förlikat mig med det, framförallt efter att ha skrivit detta inlägg. Tack för att jag får dela med mig!