2012.

2012 är snart över. Detta fasansfulla år som blev än mer fasansfullt än jag någonsin kunnat ana. 2011 sades det att 2012 var undergångens år och exempelvis har det visat sig att flest skilsmässor har skett under detta år. Jag tillhör statistiken.

 

Det har inte ungått någon att vår familj drabbats av en av de värsta saker man kan drabbas av. Plötsligt dödsfall. Olycka. Vår älskade son, pappa, sambo, storebror, tvillingbror, morbror och bästa vän har för alltid ryckts ifrån oss. Utan att vi fick en chans att säga adjö, krama en sista gång.. säga hur mycket vi älskar honom. Obeskrivligt saknad. Vi har ännu inte fattat det.

 

Jag har gjort en stor resa detta år. Bytt karriär mot framtid. Först bytte jag (i mars) jobb till mitt drömjobb - sedan bytte jag (i november) jobb igen. Mitt psyke klarade inte längre påfrestning så jag fick tagga ner några snäpp och lämna prestige och karriärtankar åt sidan. Har gått emot läkare och terapeut och jobbar 50% efter ett par veckor helt sjukskriven tidigare i höst. Trots sorg, ångest, depression och skit så har jag ändå kommit ut på andra sidan stark. Jag är enormt stolt över mig själv! Inte alla dagar.. men jag försöker och jobbar på det.. Att själv dö ger inte min bror tillbaka.

 

Men jag har också funnit kärleken detta år. Det får - och vill - jag inte glömma. Efter turbulent tid med min skilsmässa och kalla handen (från mig), så hade vi en HELT FANTASTISK vår & sommar tillsammans! När jag en gång fick frågan vilken den bästa tiden i mitt liv varit.. så svarade jag tveklöst sommaren 2012. Så mycket ny insikt om livet, om mig själv, om varandra, om kärlek.. om fritid.. om förmågan att klara saker själv, tillsammans med andra, vilja, våga, kunskap, mod.. Vänskap och passion i en salig blandning.

 

Tobias & jag hann bara bo ihop i en vecka innan Thomas dog. Vi hann aldrig börja njuta av vardagsliv och obegränsad tid tillsammans. Istället kom det att bli timmar, dagar, veckor, månader av sorg och djupaste mörker. Antingen skulle vi växa samman eller isär. Det blev samman. Tillsammans. Han har varit mitt största stöd, min livhanke. Han har sett till att jag ätit, tagit mig upp ur sängen, vilat, torkat mina tårar och slängt mina snorpapper. Han har sett mig så långt ner en människa kan vara.

 

Ja, jag lämnar nu ett händelserikt år bakom mig. Ett år som skulle bli mitt genombrott och det blev det - men inte på det sätt jag föreställt mig. Jag vill dock inte att klockan skall slå om till 2013 för då påbörjas ett, av många kommande, år då jag inte kommer ha gemensamma minnen med min storebror. Han som alltid tidigare funnits.

 

Med en önskan från mig till er - ha en underbar nyårsafton och lova ingenting ni senare inte kan hålla ;) Kram!

 

 

Vila i frid, älskade storebror.

1970.12.07 - 2012.08.11