Jag är jämt så kaxig (oförskämd?) och säger att jag kan/vill bo själv. Som om det inte spelar någon roll.
Men nog tusan vaknar jag mitt i natten med benen tvärs över sängen och nu känner jag saknad och längtan i en salig blandning.
Plågsamt skönt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar