måndag 3 juni 2013

Rädd att prestera

Inledningsvis vill jag framhålla min positiva sida; min (faktiskt) livslusta, min glädje och min tacksamhet. Jag har det (faktiskt) väldigt bra. Trots allt, ja men.. ni vet.. det behöver jag inte ens skriva.

Men (och detta är, trots allt.. tyvärr.. ett ganska stort men) jag fightas med olika jobbiga känslor och beteenden, där ett presenterades igår (känslomässigt ätande) och ett annat blev jag återigen skrämmande varse idag.

Jag har prestationsångest. Big time. Ingen direkt nyhet kanske, men att inse att jag har fysisk förmåga men inte psykisk - det är fan inte roligt. Att stå vid sidan om lopp efter lopp och känna hur kroppen längtar efter att vara med; prestera, svettas, känna.. men inte ha ett mod som räcker till. Jag är så jävla rädd att känna mig misslyckad; att misslyckas. Mot mig själv; det jag försökt att inte ha förhoppningar om men har det ändå. Den tid, ork och prestation jag i hemlighet satt upp för mig själv.

Lyckligtvis knäcker detta inte mig dagligen utan jag tränar ju på.. men det är ändå någonting som stör. Varför kan inte jag, när andra kan?! Jag tycker mig "må så bra" men varför begränsar detta mig så mycket?! När.. när.. när.. när.. skall det vända? Kommer det någonsin att göra det? Varför är jag så jäkla dålig..

2 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig så väl. Jag har klivit över den där prestationströskeln när det gäller stora lopp, lopp där jag garanterat inte kommer att bli sist utan förmodligen åtminstone hamnar i mitten. Så mitt tips är att börja med något stort lopp, gärna något speciellt tjejlopp, om det här med att tävla är någonting du känner att du vill. Tjejlopp är mjukare på något sätt, lite mer "vi är alla vinnare som är här och tar oss i mål". Passar bra mot min prestationsångest. Testosteronstinna herrar spär på det ännu mer.

    Lite knäckande är det när man själv som tränar hyfsat regelbundet blir slagen av en som inte sprungit på flera veckor. Visserligen av en aktiv hästtjej och inte med så mycket, men ändå. Det ingår det med. På mig ger det den effekten att när jag har surat klart så ger jag lite mer under nästa intervallpass. Och det är väl det som är mitt syfte med att tävla. Motivation.

    Men man kan ju träna av fler anledningar än att tävla. Speciellt om tävlandet tar mer energi än det ger på det stora hela. Man ska bara göra sånt man mår bra av. Det är inte att vara dålig. Det är att ta hand om sig själv.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du ger så underbart fina råd och tack för att du delar med dig! Jag skall verkligen ta åt mig av dina råd.. <3

      Radera