Brista, brustit, brast

Att vara ensam är både bra och dåligt. Av samma anledning faktiskt. För då brister jag. Jag försöker tänka att jag inte är någon belastning ifall det skulle ske när jag är med någon.. men det är svårt. Det värsta jag vet är att känna mig som en belastning eller att jag stör.

 

Carina var här igår. Vi skulle titta på film men filmerna förblev osedda, ljusen uppbrunna och jag hade inte ens sinnesnärvaro att bjuda henne på någonting.. Vi pratade så mycket. Eller var det bara jag som pratade? Förlåt i så fall. Det var en så fin kväll, jag kände mig nästan normal och det var för att Carina vet att jag sörjer. Hon vet att mitt skratt inte riktigt kommer från magen men är ärligt ändå. Hon vet att mina svamligheter vilar på sorg men att de ändå bubblar i mig.

 

Däremot tar det energi att vara nästan normal. Jag blir sjukt trött. Fast inte sova-trött. Det är dumt. Så jag grät mig igenom två timmar innan jag föll i utmattad sömn. Bra eller dåligt? Kanske både ock. Att vara ensam då var det svåraste jag genomlidit på länge.. samtidigt som det fick mig att brista. På riktigt. För jag slapp ett dåligt samvete efteråt.

 

Saknaden är så djup, så djup. Min bror skulle inte vilja att jag slutar leva - han var själv en så levnadsglad människa. Men ändå känns vägen dit så lång.