Känner mig så ensam

Snoret pulserar i min skalle och tårarna kan inte sluta rinna. Fick lite massage nu ikväll och då föll allt isär. Allt jag håller inne väntar väl bara på tillfällen att pysa ut.

 

Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

 

Plötsligt hade jag ingen som känner mig. Som vet vilka låtar jag tycker är bra, vilka filmer som är typiska "ullis-filmer", vad jag tycker om för godis, som bakar åt mig, säger "Det där är typiskt dig" (utan att låta nedlåtande), någon att snacka störda uppväxtminnen med, någon som lyfter upp mig och får mig att känna mig lätt som en fjäder (nu känner jag mig som ett stentroll i jämförelse med alla) och.. ja.. någon att lita på i alla väder och som vet att det alltid går att pigga upp mig med solsnäckor & pepsi max från Shell :)

 

Jag saknar Thomas så jävla mycket.

 

Vissa dagar går det rätt bra. Jag tänker på honom konstant men ibland med en sorglöshet där bara kärlek och saknad får styra. På ett normalt plan. Men så ibland.. kaboom.. rakt in i märgen, sliter hjärtat itu och jag ligger ihopkrupen och andas onormalt.

 

Jag lurar mig själv när jag tror att jag behövs.