Letade en grej igår i min gamla blogg och ramlade över en massa minnen. De allra jobbigaste att läsa var så klart om brorsan. Vi umgicks så ofta, så mycket, så intensivt! Både ensamma och med andra. Jag är glad att jag har så många fina minnen och överlycklig att vi trots allt fick så mycket tid tillsammans, missförstå mig inte, men saknaden är så DJUP och ogenomtränglig. Han fattas oss så fruktansvärt mycket!
Men jag lever vidare. Fan också, så orättvist! Jag kunde i morse gå ut med mina hundar, äta god frukost, förbereda mig nu för gymmet och efter det förfasas över Prideparaden som går genom staden. Det är svårt att glädjas över det dagen erbjuder men jag har inget val. Thomas hade velat glädjas så jag gör det för honom.
Kram vännen! Tycker det är så underbart att läsa att ni har många minnen tillsammans. Genom dina minnen lever han vidare.
SvaraRaderaKramar